Helsingborgs-Posten – 7 januari 1865, sida 2

—k—— VV — — T — — ———— Han fer ut fom en marmorbild, mumlade han sakta för fig sjels; jag tror också att han ej har något bjerta i bröstet. Allt är hos honom likasom marmor. Om han hade haft ett hjerta, hade han ide kommit hit och ryckt med rofgirig hand wår store fonungs heliga minne ifrån of. Jag målte likwäl fe efter, om det werfligen sker. OP guboen skyndade till andienssalen. Ja, det hade skett. Hatten, wårjan och den swarta örns orden och ringklockan funnos ej mera på bordet. Den gamle kastellanen suckade djupt oh begaf fig till boningsrummet. Hans ängsliga blick softe uret; det fanns ej mera på sin piedestal. Men från ett yttre rum hörde han skratt och prat och, då kastellanen fom vit, fåg han några af fejs sarens suite, hwilka, till följe af kejsarens befallning, woro sysselsatte med att nedpacka sakerna i en korg och derwid roade fig öfwer det owanliga och ringa byte, deras kejfare här hade gjort. De gamle Fredrik den stores gränade tjenare stodo bredwid och skådade med tårar i ögonen, Hutu man bortförde från dem deras minnes heligaste ffarter. Man war just nu sysselsatt med att lägga uret ofwanvå ve andra sakerna i korqgen Kastellanen skyndade fram och läggande händerna på uret, sade han lef wäl! Fredrik den stores ögon hafwa ofta bwilat på dig. Det war också stjernor hans ögon, men inga fallna stjernor och de förbrånde och förs rödde intet, utan de lycliggjorde. Lef wål, du trogna ur, fom i min konungs dödsstund förstumma ss af smärta. När hans stund fommer, få flå ljudligt od glädtigt, börja åter att gå, ty då är dem onda tiden förbi och den fallna stjernan slocknad. Lef wål och unvifa snart denna fund Med mörfare blif ån kefsaren fom, red han med fin suite genom de tomma tysia gatorna i PosidamLängsamt och högtidligt som ett sorgetåg rörde sig