Helsingborgs-Posten – 3 januari 1865, sida 3

åriga krigets bjelte oh han har dött, ide under fis na kriaares segerfanfaret, utan ensam på fjullägs ret, Måtte ödet wara of så nådigt att befria of från eu sådan död!7 Och under det han bastigt wände fig om till kastellanen, frågade han: war ni tillstådes då fonungen dog? Ja, jag war närwarande, ty jag war hans fammartjenare. Owilfa woro de sista ord, den döende konungen talade? ESire, han fade mycket, men få hastigt och sakta att wi ej förstodo bonom. De sista ord, wi före stodo, woro dessa: Gif mig det sjuäriga frrigets soldater åter; jag år trött wid utt herrska öfwer slafwar! NI få bespnnerlig, mumlade Nopoleon, han war trött wid att herrska öfwer slafwar! likafom Det låte fig göra att hertska öfwer fria mån! Yd om jag hade fånnt denne fonung, fom war en få absolut herrskare och likwäl föraktade slafwarne, fom förde swärdet lika fåfert fom pennan, ban, för hwilfen fanonernas äska flingade lika melodiski fom de ljufwa flöjttonerna, jom med Woltaire skref wers och med Schwerin och Ziethen wann slagtningar. Han war et uniwersalgeni, od) wi hafwa fedan ej fett hans life. Ad, fire, mumlade marskalkerna, Ers Majestät förglömmer — St, mina bherrar! ropade Napoleon med wred stämma, under det han pekade åt ländstolen; tyft mina herrar; jag will ej på detta ställe höra något smicker. Jag önskade jag hade känt den fore Fredtif, iy wi skulle hafwa förstått hwarandra! ESire, fade kastellanen, Hand majeltåt den ftore konungen, bar wäl ide fånt er, men han har lifwål drömt om ers majeftät. Napoleon wände fig emot honom. Haru?