Den 3 Fanuari 1865. Åren komma och gä, och med dem wexla dagliger ja stundligen, mensklighetens, foltens, samhällena och den enskildes öden. Hwad i gär war, är fö ingendera i dag mera delsamma. Det är derför delt naturligt, att man åtminstone wid de störr tioffiftena stannar ett ögonblick, för att öfwerskåd fin ställning i tiden, egna en minnets suck åt de förflutna, vm det förtjenar wår saknad, och på fam ma gång fafta en hoppets blick fram i det tillkom mande, så midt utsigterna äro öppna och rymdern molnfria. Det blodiga skädespel, fom i åratal fäftat werl dens uppmärkjamhet på de Nordamerikansta Frista terna har betlagligtwis från det sistförflutna are gått i arf till det nyssingängna och torde, att döma efter Presidenten Lincolns buoskap, icke hinna sin lösning förr än i ett efterföljande. Det har redan kostat och kommer troligen ytterligare utt kosta oerhörda offer af blod ad penningar, men minnes blott omsider det stora målet — Söderns underkastelse och slafweriets afskaffande — maste man i sjelfwa mensklighetens intresse medgifwa, att det ofantliga priset ändå ide warit för högt. Wi önsta och hoppas ett sådant slut på det ödesdigra triget, utan att likwäl dåras af den illusionen, att slaffrägan med detjamma more löjt. Det wärsta återstär utan twifwel. Sedan slafwarnas srihet blifwit erkänd och antagen sasom grundsats, återstär nemligen att tillämpa och genomföra densamma i def fonfes qvenjer och dermed torde sig ide hafwa få lärt. Detta blir emellertid en framtidsfråga, hwars löss ning måhända är ett annat tidehwarf förbehållen. Wi hafwa säledes god tid att dessförinnan åters wända öfwer Atlanten till det gamla Europa, der det ide heller gick få fredligt till under det sist före flutna året. Nedan wid dess gryning sägo wi de 3 östra stormakterna, de gamla roffoglarna, fom fönderhackat Polen, de ryska, österrilista och preusiska örnarna sty ga i styn, wådra rof och flå ned på sina offer. För Russland lyckades det omsider att pacifiera Polen, d. w. s. fullborda dess mord, wål wetande af gammal erfar renhet, att den der riktigt mördad är, ide mera gör wåsen fig, och att derefter rusjifiera, d. w. s. balsamera litet, samt utjända dess ådlafte lemmar till säkert förwarande i Sibiriens snödrifwor och grufwor Hurnwida det härför blifwer stilla och lugnt i Polen, lemna wi dock derhän. Gammalt trowärdigt folk — och de gamle äro alltid tromärdige — påftå för wisso, att de mördade hafwa för sed att änyo nppenbara fig såsom gengångare på de ställen, der de dräptes. Det slulle derföre ej förundra of, om wi en wacker dag fingo underrättelse om, att det återigen börjat spöka i Polen. Medan örnen Romanow utan allsköns skrymtan —, den rättwisan måste man göra honom — åt sig mätt på sitt polsta offer, wände de ädla kamraterna Habsburg och Hohenzollern fia höga flygt norrut till det lila Danmart — n. b. icke till danffa varna, ty örnar äro hwarken wadare eller jun fog: lar, utan — till det danska fastlandet, mwälförjåendes ide fåfom roflyftna fiender, utan såsom vrids derliga bestyddare af all flags uationalitet i allmänhet, såsom mälbetant är i deras egna hemländer, och enkannerligen af den i Schleswig så jemmertigen förtryckta tyska nationaliteten. Men fedan de med wäpnad hand lyckats få bytet i sitt wäld under namn af pant eller garanti, eller hwad det på det hyfsade diplomatiska spräket Heter, tyckte de att det smakade dem förträffligt och de glömde derföre ildeles bort att återlemna till och med den del deraf, tom har en owedersäglig bismak af danffunionalitet. Wi förstå ej, huru man efter sädana premisser fan komma till en sådan konklussion. Men Machiavelli hade nog fin egen logit, han, ch få hafwa äfwen, fom det will jynas, hans woge ia efterföljare, wår tids potentater och diplomater. Om vi efter denna lilla utflygt norrut med ens efinna oss hos den helige fadren i den ewiga ftaent, må det ej förundra wåra läjare, ty alla mär jar leda ju, såsom wälbetant är, till Rom. Der itter ännu — ac herre! huru länge? — den Des ige Pius på fin stol, swårligen plågad af den hårdmälta feptember-fonventionen, men jignande ännu neb fromma händer såsom skyddspatron fin färälftige andlige fon, exfonungen Bemba d. y., samt