Helsingborgs-Posten – 3 januari 1865, sida 2

IJa, fire, få är det. Det har allisedan stålt i konungens rum. Ftedrik den fore tyckte mycket om denna Floda och brufade ända till fin död rätta fig efter deufamma, och hon wisste nog också utt fos nungen tyckte om henne, ty då Fredrik flöt fina ös gon till stannade bon och har ej gått sedan. AF! ropade Napoleon, redan tyckes man också i Preuesen ej wetat af ywad klockan slagit. Och hwad märkwärdigt är det med den der gamla, föns driga ländstolen? Har konungen också begagnat den 2 Sire sade kastellanen högtidligt betonande hmars je ord, 7sire, på den der stolen dog den store fos uungen, på den kudde, hwilken ligger på silsen, har han hwilat sitt hufwud och detta täcke har omflus tit Honom. Navpoleon närmade sig ländstolen, marskalkerna följde bang erempel och trädde på tåspetsarne fram till denfamma. Napoleon stannade midtför ländstolen med forss lagda armar, med läpparne sammanpressade och med en dyster flammande blif häftad på stolen. Bakem honom syntes marskalkernas lifgiltiga ans sigten och nyfikna blickar, sällsamt kontrasterande mot fejsarens oleka, högtidliga anlete. På afståänd från denne stod wid dörren den gams le faftellanen, Fredrik den stores gamte tjenare, med korslagda händer och hufwudet sorgligt nedlutadt mot bröstet. En djup iystund hade ett ögonblick inträdt. Plörs slige upplystes rummet af ett klart sken,; solen, som förut gömt fy bakom moln, hade nu åter frams trädt och lyfte få herrligt i gemaket, def goldene ftrås lar träffade just Fredrik den stores ländstol och oms gaf, densamma med en gloria. Det år alltjå den store konungens dödsläger. sade Napoleon eftersinnande. Gudarne förnekade honom ide att dö på slagfåliet såsom en segerrik bjelte. Sjukdom och älderdom har besegrat. det fju