Helsingborgs-Posten – 3 januari 1865, sida 2

trädde tyst, såsom fruktade han störa den högtidliga tostnad hwilken herrskade på denna ät minnet hel gade ort. Navoleon git raskt framåt till midten af salen; Der blef han ståente med korslagda armar och låt sin stora, dyftra blid skrida från det ena föremålet till det andra. Marffalferna gingo fakta omkring och under det de detraftade dessa gammalmodiga möbler och de dervå urblekta sidenöfwerdragen, dena enkla itrife bord med ffriffaferna, fom stod wid fönstret, denna fora landstol med det deröfwer kastade purpurtådet, logo de förakiligt oh hwiskade till hwarandra, att det war en kammare, alls ide passande för en fos nungs wistelse och att man i Paris ffulle hos gwars je möbelbandlare finnas mycket wackrare möbler. Napoleon hade möjligen förstått deras mening eller hört hwad de hwiskat till owarandra, ty ur hans ögon fföto wreda olickar: Mina berrar fas de han, Ädetta är ert ställe fom förtjenar mår wöårds nad. Hår bar en konung bott hwilken såsom fåltberre war större än den ftore Turenne och af hwils fens stora faltherteplaner wi hafwa mydet att läta. Alerandet den fore sjelj skulle hafwa beundrat Fre otifs flagtning wi Leuben. Den gamle kastellanen, fom stod wid dörren, höjs de sitt hufwud högre och en wänlig blick från hos nom tydtes tacka Napoleon för detta erkännande. Napolcons ögon hwilade nu på det stora uret som stod borta på en förgyld piedestal. Det war ett måterwerk från Ludwig den 15:des tid, i ty sande rececostil. Den stora giffertaftan, med de stora ziffrorna af mangfärgad emalj, hwilade i en ram af ciseleradt guld, och öfwer denna ram böjs De fig en bild at kejjar Titus med underskrift: Diem perdide. Ir detia det ur, hwilfet konungen köpte af Pompadours qwarlåtenftap? frågade Napolcon hurtigt.