Helsingborgs-Posten – 21 november 1864, sida 3

att erkänna en fak för orätt och tibalt söka bot för den, Uer allwarligt önska att göra det. Och Milliceut git till sängs den qwållen och hade hela natten ohyggliga drömmar om ett innestängdt lif på dystra landtställen med stenterasser utanför, hwarpå reguet oafbrutet droppade ned från några nakna grenar. Då hon om morgonen drog gardinen upp, war allt flart; solen sken, foglarne sjöngo, den tjocka, gråa dimman hade förswunnit och öre wer hennes hufwud war himlen ljus och blå, med lätta, hwita skyar, fom swäfwade hän dfz wer den, od sägo ut, fom de afblåste bladen af en ros. Millicent öppnade fönstret och Mus tade fia ut; hon måste medgifwa, att detta war mycket wackert. Men hwad wille det får ga; i morgon kom måhända dimman tillbafa, och äfwen om den icke så gjorde, war likwäl wackert wäder en alltför osäker grund att bygs ga sin lycka på. Då hon gick ned för trappan, nådde höge ljudda utrop hennes öron, små barnfötter ilade efter henne, under det att små händer triumferande höll i luften postwäskans innehåll. — Min Valentin, ropade Carl, fe fört vå min; bry dig ide om Berties; mur är den bås sta, den år helt och hållet besatt med målade blommor och små gosfar med wiugar och fins ver, få fylliga, fom om de blåste i trumpet — Nej; min är långt bättre, försäkrade den andre nevöen. Kom, fom nu; far fade, att han också hade en till dig, en Valentin till tante Milly. . (Foris.)