Helsingborgs-Posten – 18 november 1864, sida 3

och skickade sina guldsökare, under ledning af en asskedad kosackossicer, åt nordost från Nertschinsk. Ösverallt fann man guldanledningar, ehuru svaga. Då expeditionen öfversligit berget och uppåt sloden Topak, gjorde den halt vid en skärpning och stötte på ett rikt guldlager, der på månge ställen 9 solotnik guld utvaskades ur 400 pud jord. Detta resultat kan verkligen kallas lysande, men osäkert är huruvida marken öfverallt år lika rik på guld. Af glädje öfver denna upptäckt skänkle Kulikoff expeditionens anförare fyra at sina tio aktier, och grufstigaren 300 rubel af hvarje pud guld, som utvaskas. Kulikoff upphör med sin handel, som årligen inbringat honom många tiotutusental rubel, etablerar sig i Nertschinsk och esterskrifver sin familj från Wjäsniki. Denna rika upptäckt har satt allt i rörelse. Skaror af guldbesokare begifva sig från Nertschinsk i alla riktningar. Några draga sig uppåt Nertscha, andra till Ingoda. Oaktadt den korta tiden har man redan uppläckt 16 guldlager, dock icke rika, utan blott medelmåttiga. För öfrigt är det besynnerligt, all bergsstyrelsen redan låtit genomleta alla dessa trakter, utan att påträffa guld. Från Newyork skrifves. Rorande Grants fruktlösa rekognoscering den 27 Oktober erfar man följande. Manövern utfördes på venstra flygeln af unionsgeneralerna Warrens och Hancocks kårer. Rebellerna angrepo den sistnämnde, men trupper hollo tappert stånd emot fienden. Liktidigt företog Butler på högra flygeln äfven en recognoscering, hvarvid han dock led betydande förluster. På högra flygeln förlorade Grant 1,500 man i döda och sårade, men tillfångatog 900 man af fiendens trupper. Rebellgeneralen Dering skall hafva stupat. Från Athen skrifves den 29 Oktober: I morgon skall konungen besvärja den nu at nalionalforsamlingen antagna nya forsaltningen. Gudstjensten som holls på revolutionens årsdag bevistades icke af konungen ej heller af diplomatiska korpsen. Statsrådsmedlemmarnas avtal är bestämdt ull 20. Grefve Sponneck aflade besök hos f. d. ministrarna hos konung Otto för att lyckönska dem till deras återvunna värdighet. —— — — —