smakande, gå slafwarne gerna på jagt efter ar porna, och anwända dertill föndagen, dä de äro fria. De påstå imellertid att aporna iafttagit det negrarne arbeta 6 dagar, hwarför djuren äro mycket försigtiga på den 7:de. Kommer apan, då hon jagas, i en sådan belägenhet att flylt är omöjlig, så uppgifwer hon dock ej der före hoppet, utan tager sin tillflykt till gyckel och böner, naturligtwis i akt och mening att röra sin motståndare till ädelmod, och oftast känner förföljaren fig werkligen afwäpnad af detta språk. En slaf, hwilken händelsewis hade sått en söckendag fri, då aporna således ej hys te några misstankar, och fom wille begagna dets ta gynsamma tillfälle, ställde fig på lur i när heten af ett maisfält och fåg efter en bhalftimmes förlopp en apa närma figz Det war en hona. 3 samma ögonblick negern lade an, märkte apan faran. Hon kunde ej fly, alldenstund hon ej wille lemna fin unge, fom mede följde. För den ffull tog hon ungen i fina ars mar och wisade jägaren den med börfallande åtbörder, liksom för utt anropa honom om nåd för ungens skull. Negern wacklade ett ögvns blick, hwarefter han å nyo lode an. Men nu började apan bönfalla Honom med ett få for miskt utryck att han ej Hade hjerta att sljuta henne. Så snart hon säåg sig utan fara, gjorde hon nya grimaser, fannolikt för att tacka honom. Negern måste nu för den dagen uppe gifwa apjagten alldenstund aphonan nu under: rättade jina wäner om faran. De hwita landtmännen dela ej negreruas hat till aporna, oakladt att äfwen de lida af föl tens plundring, men de wilja gerna fånga och tämja dem; i synuerhet tyda fruntimren mycket om dessa husdjur till foljd of dess putsluftig: het och behändighet. Äfwen mellan dessa tar ma apor och negerslafwarne i husen är det krig om än negrerna af fruktan för fina herrar mår fte inskränka fiendtligheterna mot aporna till bemliga fnep och förnärmelser. Till följd här: af hota äfwen de tama aporna negerracen. Kom ma de åt, få blifwa de farliga för de swartas barn, medan till negrernas stora förwåning de hwitas barn aldrig hafwa något att frukta af de tama aporna. Då den wilda apan träffar på frult som är för hård för dess tänder, så uedstiger den från trädet tager en sten och hamrar dermed på ffa let. Hjelper ej de ta, få uppllättrar apan i den högsta trädtopp och låter frukten nedfalla deri från, på det stal et må krossas. Detta sätt att bearbeta skalet medför imellertid ofta den obes hagligheten för apan att andra apor, fom gifwa akt på hennes arbete, passa på och bemäktiga fig fruktens kärna, innan def egare hinner från fin höga ftåndpuntt ned på jorden.