Helsingborgs-Posten – 7 november 1864, sida 3

lriftigt, tre borrhål. J packlädorna ej annat ån lumpor. Från denna stund började besältningen att wija fartygets passagerare en alltmera afte ningsfull uppmärksamhet, och Theodor, fom deraj hemtade mod och styrka i de faror, fom uppskakat honom, bemörte befätmingen med förs trolig wänligher.. J få ord hade Angelica omtalat för fin man det fasansfulla samtal, hon hört werlas först emellan fartygsredaren och hans fru, och sedan emellan kaptenen och havs fon, — Jag tror att wi utan fruktan funna gå till hwila i natt, menade Theodor, sedan de på aftonen nedkommit i sin hytt. Besättningen år redligare ån du fan förestalla dig. I dag, då du war då däck, fom timmermannen ner i far jutan och öppuade kaptenens kassalåda; men styrman Knut och et par matroser Ofverras stade honom och twingade honom lägga pens ningatue tillbaka. Wi äro inga tjufwar och röfware, fade de; hwad fom skedde, war nöd: wåndig!, ty wi skaffade oss endast af med twå slafpiskare. Cu fri och råtiskaffens sjöman bes höfwer ej dagligen piskas och rädbråkas fom en missdädare. Så forflöt denna natt stillhet. Dagen derefter syntes Theodor gladare än wanligt. Han bjöd besättningen at: taga fina Havannacigarrer ur hang förråd, men man bes tackade fig och menade tro på, att deras tobak smakade dem bättre. Den unga frun gjorde fig bekant med besättningen. Hon frågade fjömännen om deras hem, deltagande sälunda i deras glådje eller sorg; men ehwad än pad: sagerarne wille göra för att uppmuntra bes fattningen, lyckades dettta ide, ty ett dystert moln syntes alltid lågradt öfwer mattosernas anfigten.