Helsingborgs-Posten – 7 november 1864, sida 2

sa för besäteningen. Den första fom fom deras wåg, undwef deras forskande ögonkaf och wände sig balft åt sidan. — Fatia mod Tyeodor, hwiskade Angelica fer du att de frukta of. Den få kallade lite Petter, en liten, ored. arlad, ftorkt byggd man, med ide oangenäma anfigtsdrag, tog forst till ordet och fade få ars tigt, fom det stod i den obildade karlens förs måga: Passagerare! Besätningen will unders råtta ev om den Hora olyckshåndelse, som pas serat i natt. Kapten en har af wåda råkat gå öfwer bord od hans son, förste styrmannen, fom fastade sig i hafwet för att berga sin far, fick dela hans öde. De omkommo båda. — OM briggen gjorde för stark fart, att när gon råddnin g af deras lif funde wara möjlig, förmodar jag? frågade Angelica, i det hon fäste fin milda blick på lille Peter, hwilfen förlägen såg fig om efser besänningen, liksom han wille inhemia dep tanfe, om hwad han ffuls le swara på denna oformodade fråga. — Wisse rlinen, fade han slutligen. Jnnan wi kunde lossgöra båten, hade de redan gått till botten. — Prat ha wi nog af, menade timmerman nen, fom nu steg fram med yran i hand. Det år min fjäl inte wärdt att föfa flå blåndunst i synen på passagerarne. Jag fer nog att lil: la frun wer mer än hon borde weia. — Wi weta hwad fom händs, fade Angelica lugnt, i det Theodor förgåfes söfte att med ögonen ge fin huftru en wink att wara före sigtia. Jnom fig förbannade han det ögonblick, då han låtit anväpna sig af fin hustru. Sjögastarne stodo hwiskande tillsammans, en hwar noga bewakande passagerarnes minsia