Helsingborgs-Posten – 5 november 1864, sida 2

——— ö——T— —— —— Norge förenas fSI4, fåfom ett sielfståndigt Rike, med Swerge. Efter det werldsbekanta och ärofulla fälttås get, fom afslutades med freden i Kiel den 14 Jannari 1814, skyn dade de under kronprinsen Carl Johans befal stående utländska tvuppmass sor att deltaga i den häftiga strid, jom nu mer fortsattes mot Napoleon på Frankrites eget om: råde. Kronprinsen följde straxt efter med swen Ha armcen, men wägrade, jasom född francs man, att utan konang Carl den 13:des vefallning fiendtligt öfwerträda Frankrites gränsor Sweunskarne deltogo således ide widare i någon krigshändelse, utom i Mastrichts belägring, hwar under tioning ingick om tejjar Neapoleöns afsättande och Ludvig den 18:des uppstigande på thronen. Det stora kriget war härmed slutadt och den af tronprinsen med tlot förfigtighet begagnade swensta armeen aterwånde nu med rin ga förlust mot den ära hon förwärfwat till sitt laderuestand. Kronprinsens äterresa till Swer ge liknade ett triumphtåg, och då han den 3 Funi (1514) återtom till Stockholm få godt som bars han af det gladjedruckna folket på def armar upp till det kongliga slottet. Men annu återstod ett nytt krig för fmwens skarne att utföra, innan den ådle kronprinsens höga mal tunde uppnås. En tor del af norr männen hyste ännu ett gammalt Hat till Swer ge, efter få många strider med detta land uns der dansla regeringen. Då krigshändelsernas gång genom freden i Kiel twingade Danmark att till Swerae öfwerle mna Norge, oc tidning ankom att dauffa fonungen frikallat dem från deras trohetsed, pånodo dessa, att danska for nungen icke ägde rätt att bortgifwa dem. Dessa tänfesätt underhöllos af den däwarande fåtgällaren i Norge prins Christian Fredrik, en nära slägting till dansta konungahuset; oaktadt flera norrmän funnos, hwilka ansägo föreningen med Swerge sasom den bäjta för Norge lät hon lit wål förklara sig för regent och sam mankalla en ritsdag till Eidswold. Der antogs fnart (den 17 Maj) för Norge, såsom ett sjelfständigt ris fe, en ny konstitution, hwari fastställdes, att lans det julle blifwa instränkt ärftlig monarchi, hwars konung hade rättighet att börja krig, fluta fred och benåda. Follet åter ägde att De skatta fig sjelf och stifta lagar genom sina re presentanter. Cvangeliska Xutberffa Neligio nen förklarades för statsreligion och alla ärftliga ständsrättigheter afskaffades. Nu skred man till fonungawal, och ehuru många förtlarade det wara bäst att dröja dermed i anjeenz de till landets utblottade tillstänn oc wådan of krig mot både England oc Swerge, waldes ikwäl den 19 Maj 1514 prins Christian Freds vif till Norges lonung. Men den nya konungen satt på en wacklande throu. Brist och nedslagenhet herrskade i lane det, norska hamnarne blokerados, avimeen mar på eländig fot, och kronprinsen af Swerge styn dade med fin segrande här till norsta gräunsen. Hans wapen föregingos af de allierade maktersias säandebud, hwilka den 17 Suli förklarade ent af, att de ogillade prins Christians tilltag tt förklara Norge sjelsständigt och fordrade un er hotelse med frid, att han skulle öfwerlemna ilet åt Swerge. Åunu undwet Christian att ;ijwa ett afgörande swar. Då inbröt swenska mcen i första dagarne af Aug. på flera fräls