Helsingborgs-Posten – 31 oktober 1864, sida 3

— Tag åter upp den, fade fapteneu, isande allt. Timmermannen lydde med motwilja. — Gå! langa nu bort den till wattentuns nan derborta — Se så! hwad ha nu kocken och Jönsson och lille P tier och de andra att saga mig? — Jdo, de säga, och det säger jag med att det inte är som det skall wara med skutan. Hwad fan ett fådant der gammalt skrof, fom aldrig i fin lefnadsdar gjort annat ån gått på England efter fteufol, nu duga till att segla på Amerika med frakt of liinnewäfnader? DÅ wi lade ut fråu skeppsbron knakade det tre gånger i skrofwet. När wi fedan förhalade oss utj på redden kommo tre skator och satte fig på rånocken, der de skrattade och sqwattrade af ba ra f—n. Det bådade genast en olycka. Och så kom der på köpet ett lik ombord. Och med lifet följde en man, på hwars panna det stod skrifwet, att han hade polisen i hålarne på fig. Och få säger lille Petter, att allt detta bådar en olycka. Kocken han menar tro på, att fruns timret der borta på kobryggan inte år annat ån ett lefwande lif fom uu på andra dagen inte fan pipa en gång, och derföre få säga kamtaterna till mig, att jag fom timmerman ombord skall taga mått åt heune tid kapprock af bräder, innan det drar upp till storm, för: står kapten. —Od har du timmermansskräddare, eller skräddare till timmerman, som du anger dig wara, eljest att säga något å kockens och Jönsds sons och lille Petters och de andras wägnar? — Jaha! — att wi inte låtit förhyra of på skutan, för att föra några lefwande lik til Amerika, förstår kapten. Och att det ide är wår skyldighet att bära upp liket om morgs