Helsingborgs-Posten – 7 oktober 1864, sida 3

Resa derföre att du blifwit oense med genes ralen; jag kan alls icke begripa huru det gått till, Fack. Beråtta mig alltsammans; jag är säker på att han håller få mytet af dig, att hans wrede icke räckre länge. — Gud wälsigne honom! — uibrast Ja med wärme, — nej, det tror jag heller icke att den tan, ob jag skulle omöjligen kunna resa bort fom owån till en man, fom mot mig alle tid wisat sig fom den kärleksfullaste far; jag hyfer heller ide ringaste twifwel om att alt skall bli godt of emellan innan jag refer; war derföre ide ledsen för ven saken. — Men hwarför will du då resa? — frås gade Rosa nästan hwiskande. Wusingham betänkte fig ett ögonblick innan han swarade: — Om jag skall säga dig sanningen, Rosa, få är det morbror fjelf, fom från första hand sjelf gjort mig detta förslag, och ... jå, det är en sak, som det är mig obehagligt att omtala . . . men om han, såsom jag ju måste antaga, har welat läta mig förftå att jag ide längre skulle betrafta mig såsom hans arfwinge, så är det ju också det flokaste jag har att göra, ty jag har warit narraftig nog att wånja mig wid ett temligen luxuriöst lefnadssätt, hwilket alldeles ide låter fottsätta sig med den förmögenhet, som min far efterlemnt. (Fort)