Helsingborgs-Posten – 7 oktober 1864, sida 3

.. ljudet af hästtraf fom allt närmare och närmare. Hon kan icke se landswägen från stållet der hon sitter, men hon tyder atj Hon fan skitja trampuingen af Jads häst från alla andra hästar. Den kfommer närmare och när mare, tegelmessigt och hastigt; omiden trafwar forbi! ... Om det ide war han! . .. nej, den trafwar icke förbi; hon hör er plaskande imwats tenpussarne på wågen och ett stampande af en hår, fom plötsligen håller inne, derefter bliv allt lyst, men straxt derefter hör hon ljudet af en behaglig manlig röst, fom talar uppmuntrande och wänliga oro till djuret.; ännu ett ögonblick, och hon förn immer raska och bekanta steg frams åt gångstigen, som leder in till stället der hon sitter. Hon refer fig hastigt oh gör ett försök an ila den kommande till mötes; men hennes fötter äro btyrunga, hennes kyån wackla under henne, op till och med sedan Jack håller båda bennes små darrande hånder i sina och med fin wånliga, hjertliga stämma sagt: hur snällt af dig, Rosa, att du fom! fan hon ännu ide få fram ett enda ord; en fånfla af qwafning underrättar heune om att hennes tårar åro på wåg att i ftrömmar utbryta. Det är möjligt an Jack märkec denna hennes inre kamp, åts minstone gör hon hastigt ett misslyckadt försök att gifwa saken ett muntrare utseende; men ehuru det fom sagt alldeles misslyckas, så Hjelper det dock Rosa att återwinna sin fattning, Efter art änyo hafwa sat sig på stensånningen, fer hon bedröfwad upp till honom oc säger: — Är det werkligen sanning, Jack? jag kan knappast tro det, will du werkligen resa bort? — Sitt ide der, Rosa, du blir wåt om förs terna, tro mig, min bästa ... Nå ja ... jag tror nog att det år sanning .. det blir wäl också det klokaste, Rosa.