Helsingborgs-Posten – 7 oktober 1864, sida 3

likhjet med pilgrimerna i fordna dagar, gerna skulle fyllt fina skor med ärter och modigt bes gifwa sig ut på den mest steniga wäg, om hon hade u sigt till att wid ändan deraf trässa Jack Walsingham. Höåsten hade förr fuktighet och föld med fig; foistigen war upplöst och smut sig och hennes små lackerade kängor lemnade efter fig tydliga spär, hwilka ffude förrådt den wäg hon tagit, om någon warit nog näswis och oförskämd att spionera henne. Jnswept i en läng, brun kappa tog hon wägen genom parken och nådde en ffuggs rif gångstig, fom ledde till den ofwan omtaliu källan. Hons mifte att hon skulle komma för bittida til mötesplatsen. Jcke destomindre war det henne alldeles omöjligt att sakta fia gång; således war det helt naturligt att hon fann ingen der, når hon nästan springande fom fram lill stället; intet bekant anfigte mötte henne, ingen wånlig röst tackade henne för att hon kommit dit. Don satte fig ned på ftenfåttningen wid källan med en känsla af att wara eufam och öfwergifwen; huru sorglig förekom henne ide hela naturen; regnet hade uppe hört, men en skarp blåst piskade löfwen samman, skakade trädens grenar och böjde dem till jorden på ett sätt, fom förekom Rosa antyda en rasande och förtwislad sorg; efterilwars je sådan ruskning föllo hela moln af torra blad till matken, lifsom om de, trötta af att göra motftänd, böjde fig i döden för fin ftolte fiende. Rosa war så uppskakad att hon tyckte att der skulle wara bäst för henne om hon låge liflös som ett af dessa blad och i döden fann ro för sut sorgfulla hjerta. Dock, ett uaflägset buller nådde hennes öra .. . forst swagt, ofta al brutet ... detta buller förjagade ala Rosas dödstankar. Ett doft, hastigt, tegelmessigt ljud