Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1864, sida 3

ån egentligen öfwerwäldigad af sorg hade lemnat henne, begaf fig Rosa upp på siit eger rum, stängre sig inne der och grer få långe od så häftigt, att hon blef mera sjuk ån hon när gonsin förut warit. Dock, hon måste se till att älerwinna fin fatming, resa fin wacklande stolthet, qwarlefs worna af den beswärliqa wärdighet, fom als ide war hennee natur, för att möra den wänliga generalens öfwerraskning och wälmenta inwändning, och hwad som war ännu wärre, hans systers undran och deltagande. Men ges neralen läste få stor sorg i dei stackars lilla anz sigtet så snart han widrörde detta ämne, att han förmodade det hans systerson genom sitt uppförande gifwit henne anledning till missnöje; med fin och ridderlig artighet åtnöjde han fig derföre med att med några få ord yltta fig deltagande och berörde fedvan ide oftare detta ämne. Hand syster Adamine, stackars flicka, war deremot. ide få lätt tillfredsställd: hennes nyfikenhet och hennes deltagande woro bådadera gränslösa, och, det gör mig ondt att nödgas tills. stå det, Rosa låt derföre mera ån en gång förleda fig till häftigheter och wrede för att göra slut på frågor om en sak, fom i sjelfwa werket git henne alltför nåra till hjertat för att låta widröras. Sålunda git en wecka ... fjorton dagar en månad, wåren gick och det blef fommar. Naturen stod i all fin prakt. Genes ralens tid war delad medan bestyrandet af hans wackra egendom och njutandet af den berrliga naturen; hans syster gjorde besök hos fina fats tiga, förde ut i trakten eller mottog befök af wänner och bekanta. Rosa kände fig fom inspårrad i en bur och tänkte på de herrliga sommardagar, hwilka för beständigt woro förs