Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1864, sida 2

hon lade sin hand på hans axel, kysste hon honom hjertligen. Hennes kusin gengållde lika hiertligt hennes omfamning. Horace Waugs han studsade. — Nå, nå, godt folk! Genera er blott ide; i ssen fom om jag alls ide war närwarande. — Du käre, gamle Jack! Jag ber dig af hela mitt hjerta om förlätelse, — utbrast Harriet utan alt fästa minsta affeende wid fin fäsimans anmärkning, — jag borde ha kännt dig bättre; men wi näste se till att bringa den lilla tokan Rosa till förnuft, ty jag wet att hon likwäl håller rätt innerligt af dig. Horace, hwad är här att göra? — Det wet jag sannerligen icke. Det fins kiga ligger, så förekommer det åtminstone mig, deri att Jad år en sådan tusans lycklig men niska. En riktig god olycka skulle gifwa en werksam flöt framåi till sakens ordnande. Kuns de Jack till exempel bli illa sjuk eller råka ut för någon olycka på jernbanan, mista ett öga . bryta halsen . . . eller sådant der något, få betwiflar jag alldeles ide att fröken Rosa skulle ila till hans sjuksäng, wårda honom med den ömmaste och mest intagande omsorg och begåra att få gifta fig med honom antingen han uu wille det eller ej. — Gud wälsigne henne derför! Tror du att hon det wille? — inföll Walsingham med upp. rörd stämma. — Det är jag wiss vå. Fröken Barrington har säkerligen skapat fig ett begrepp om en förs älsköd man efter hjelten i någon roman, fom hon nyligen läst; sedan Jane Eyre gifte fig med fin melanfoliffe och blinde tillbedjare, har det ju blifwit skick och bruk att alla hjeltinnor göra på famma fått. — Horace har rätt, sålunda hänger det