Helsingborgs-Posten – 30 september 1864, sida 4

— Kugga de Skomaka re. För någon tid sedan lå stes i en Berlmertidning en annons hwruti skickliga ffomas faregesaller erbjodos plats om de insände fin adress. Natur: ligtwie swarate en mängd härpå ech erhöllo från London ett swar, hwari upplystes att det erbjudna engagementet wore ytterst fortelaftigt, men att ett oeftergifligt wilfor fordrade att hwarje föfande förfärdigade och öfwersände till England ett var wäl gjorda stöflar. Ett förre antal fjotbeflådnatsartifter nappade på kroken och insände prof på fin falang, men erhollo icke något widare fwar. De hade nemligen räkat ut för en af Londong skälmar. — (Ett uppträde på Rilen. En engelsk dam, fom tills bragt wintern i Egypten, skrifwer följande: Wir lilla ängbåt förde twå små fartyg i släptåg. Det ena, en särdeles gammal, ful och smutsig unbisk båt, hade ombord sultanens i Darfour fon och sultanens fåns debud, en wacker swart man — ide neger — Mvilfa bes soft Jbrahim Pascha. I Benifonef, den försla staden of wanför. Kairo och sjuttio engelska mil från denna stad funs de mi ej få några fel. Paschan hade fommit dit och lagt beslag vå allt folförrädet derstädes för fitt ångfartyg. Ders för flanerade wi hela dagen wid Nilstanden, och det såg ut, fom wi skulle fomma att göra det en hel wecka. Kave tenen förde till mig den lille prinsen från Darfour och bad, att jag skalle förföfa att stilla hans wrede öfwer dröjas målet, tå jag såsom engelsta wäl wiste, att ett ängfartyg ej fan färdas utan fol. Haus kongliga höghet mar en wacker och myndig liten niager på elfwa eller tolf år och war klädd i en kaftan af gult siden och en fåarlafang: röd burnus. Han snäste den gamle kaptenen och fade: det år ju en ymwinna; hon fan inte tala med mig.7 — Wal: lah. Wallah! hur går det an att tala få till en engelsk bam? ropade kaptenen, fom höll på att bli förargad. En lycklig tanke föll mig in. Jag gick efter en ask med fransk keufeft, och detta ändrade priunssens tankar om min pers son. Jag frågade honom, om han hade några bröder, och han swarade: Hwem fan räkna dem? de äro fom rättor? Nägra of dem, fom utgjorde hans svit, woro till utfeendet de förfärligafte wilddjur, i menniskogestalt, fom jag nås gonfin fett doggar och wildswin swarta fom bläck med rös da ögon och de gräsligaste findben, swalg och tänder. An: dra fågo ut fom apor, och deras armar räckte ända ner till fnåna. — SÅ gör man Portwin! På en gästgifwaregård, der det serverades waror af ganska tvetydig beskaffenhet, res direrade en gång twenne resande en half butelj. Ports win. Som det för tillfället war mycket gåfter inne, haz de gästgifwaren fullt upp att göra och hörde ej tillsägelsen om winet, fom yttrades till uppasserskan, en ung enfaldig flifa, nyligen antagen. Efter att ett par gånger ha es mettagit tillsägelsen att skynda fig med det reywirerade fom hon flutligen, till de begge resandes förwåning, fram med en bricka hwarpå stod tvenne farafsiner, inne hållans de fonjak och brämvin samt ätskilliga frydddor; i det hon satte brickan på bordet, yttrade hon helt twärt: Gäftgif: waren hor så brädtom att jag ser ingen annan råd än att Herrarne får göra sitt portwin fjelfwa.