Helsingborgs-Posten – 30 september 1864, sida 2

Den äldsta damen wred stolen åt sidan och och blef derigenom i tillfälle att fe den talan des ansigte; detta war i sanning också wärdt att taga i betraktande; stora, milda ögon och friska, barnsliga läppar; men både ögon och liappar lifnade för ögonblicket ett bedröfwadt barns. — Swad i all werlden kan du hafwa att beklaga dig öfwer, Rosa lila? — fortfor den försimämnda af de twenne unga damerna, — Det erfordras i sanning det ftarfafte intelefs tuella mikroskop för au finna något att flandra i afseende på din lott hår på jorden? Du har ungdom, för att ide tala om skönhet, fles ra penningar än du fan anwända, denna förs trollande bostad, en makalös förmyndare att skämma bort dig, den wadraste och godmodir gaste unga gentleman att göra dig fin upp. waktning och slutligen en stadgad och öm wåns inna fom jag att gifwa dig goda råd och förs maningar! Men kanske är det jag, fom ger dig anledning till missnöje; drag ide i betäns kande alt säga mig det om få är förhållandet. — Hwilket narraktigt infall, Harriet! Det lilla wackra ansigtet. wände sig halft leende om emot henne, men tårar perlade i de wackra ögonen. — Du gråter, Rosa? Men, mitt snälla born, är det då werkligen något, som gör dig ledsen? — uibrast den förra med alldeles förändrad ton och ett förundradt ansigte. — O, Harriet, iag år så olycklig! Med detta tragiffa utrop kastade fröken Nos sa Barrington fig ned på en soffa och utbraft i högljudda fnyftnirgar. Harriet Beauchamp betraktade Henne föriwå nad; derfter reste hon fig, gick bort till fin wäninna, satte sig bredwid henne, lade hennes