Helsingborgs-Posten – 14 september 1864, sida 2

UIllandet. I Kölnische Zeitung? läses följande intressanta skildring at den senaste ministerkrisen i Köpenhamn, som det antages af Baron Blixen-Fineckes penna: Samma morgon, hvarpå följde den ödesdigra eltermiddag, som skulle medföra Ejdersystemets sista stund, orholl Christian IX ett telegram från Paris, som blisvit afsändt af dervarande Danska ministern Grefve Moltke. Det sade helt lakoniskt: Allt är forloradt. Kejsaren vill icke mer göra mnågonting.? Napoleon kände sig nemligen svårt sårad derigenom, att Danmark icke hado ingått på hans genom Blume uttalade ouskan att välja honom till skiljedomare, då han hårigenom berofvades den nimbus, hvarmed Zan redan såg silt hufvud omgifvel. Grefve Moltke hade direkt skrifvit till Konungen för att bedja honom ingå på Napoleons önskan ; men Monrads motstand hade varit så hatftigt alt den svage monarken icke vågade tillgripa detta raddningsankare. Emellertid var Als taget, och på den Danska ministerns anropande och böner (deene hade lemnat sin i den svåraste barnsnod liggande grefvinna för att hals öfver hufvud ila till Vichy) svarade Napolcon endast dessa ord: Baår pu följderna af er styfsinthet — jag har ingenling mer att göra med er.? Ministerns telegram försatte Konungen i den högsta irrilation. Han hade mottagit det kl. 9 på morgonen, till kl. 4 var mivisterråd redan dagen förut anbefalåt. Men monarken lät kalla Monrad redan kl. 42, räckte honom Pariserielegrammet och sade med häftig ton: ))) erhän har ni bragt det; nu stå vi vid afgrunden; vill jag inte satta allt på spel, måste jag i ögonblicket afskeda ministeren.? Monrad svarade i sakta ton: )bet är också min åsigt, ty jag kan ej mer afsluta den fred, som änuu är mojlig — voch som skulle ha varit omojlig?, inföll Carl Moltke, Pom ni ej varit vid styret.v Monrad bugade sig och sade: ?Eders Maj:t skall ha landets val i sigte, liksom jag haft det i sigte — vi skola träda ullbaka.7 — Men då brast Konungens länge äterhällna vrede lös, och han ropade så höst all man hörde det ut i forsalen: Nu traden I tillbaka, nu sedan I salläudat mitt rikes ruin, nu sedan I beröfval mig mina basta provinser — edert olycksverk är fullbordadt — I lemnen mig skammen deraf och viljen annu framstå som saderneslandets räddare. Det är för mycket!? På detta sätt fortfor den djupt upprörde monarken annu länge, och Monrad ahorde honom med ogenomträngligt lugn. Omsider yttrade han: En gång skall historien döma; jag har gjort min pligt; den man som har ett rent samveto behöfver icke frukta någon. llan såg vid dessa ord på Carl Molike och drog sig med en djup bugning tillbaka ur Konungens kabinett.?