sprungo alla upp från bordet och bort till fön stret. Ganska tiftigt, det war juden, han fåg förträffligt ut såsom sädan. Lewasseuråsprang ut och fom strar lillbaka med honom. Fackson kunde ide heller fullkomligt undertrycka fin förs wåning öfwer sällskapets tillökning; och fastän han suart fann fig, glömde Han dot att ans wända den Judedialekt, med hwilken han hits tilla hade talat, då han utbrast: Ni har större sällskap, än min wän Williams låt mig för