permilleras pa odestama iid. —— —— Hwarjehanda — En vorqmästares gästabnd i Maries fred. Det tilldrog jig, medan tonung Carl d. 11:te wistades på Gripsholm, att borgmäftaren i Mariefred firade fin stordag; och alldenstund en lika loflig fed är, att borgmästaren slutar dagen med ett gäftabud, få bjöd Han och i ftörsta underdånighet konungen till gåst. Bjud ningen blef nädigt emottagen och Hans Majer stät infann fig wid gäjtabudet. Efter måltiden börjades dryckesstämman, och borgmästaren, en ung och delefwad man, bar win och) mjöd i silfwerbeslagua horu in för tor nungen, fom wäl tände det gamla ordspraket, art den fom swiker i dryckjom, swiker och i androm ftydjom, och drack muntert om med Mariestadsgudbarne, till des den goda drycken började göra fin wertan. DÅ war wanligt, att man började hwarjehanda rör af styrka och wighet i lefar och troppsöfningar, och bewisade jig deruti konungen en mästare för dem alla. Hans wighet och muskelstyrka i armar och ben wäckte allas förundran. Slutligen hoppade for nungen jemufota upp på ett högt bord, uppe manande gåsterna att med lika spräng komma efter. Den ena efter den andra af de upprymda rådmännen bjöd wäl till, men tumlade der: wid öfwer ända till de öfriga gästernas förs lustelse. Men borgmåstaren trädde nu fram och lyckades efter några försök att komma upp pu bordet till konungen och stod der rat mot honom anfigte mot anfigte. Hit med dryctesbägaren ! ropade konungen, och derpå drack han brorskål med borgmästaren i Mariefred. Fram på natten tog tonungen ett nådigt afsked och red — sasom Erik Dahlberg orukade saga, — med win sporrarne hem till Gripsholms Slott. Följande dagen war borgmästaren bjuden till gåstabud hos ståthällaren på Gripsholms Slott, der tonungen mycket winligt fom honom til mötes. Vorgmästaren halsade underdanigt frå gande, huru Hans Majestät fig besann efter gårdagen Hwad! — saoe tonungen — kommer du inte ihåg, att wi druckit ororskal? Sa stalle du wal falla mig viov 2 — Jo, Eders Ma: jeftät ! — swarade borgmastaren, — men det är bara, när wi stå pa bordet. Ou är en förftåndig man, fade tonungen, oh från den tiden stod borgmastaren i Mariefred i stor nåd hos Mayestätet. — Major Pauliue Cashman, Denna dam, fom föddes af Franska soräldrar i News Orleans den 30 Jn ni 1843, är en wacker flicka som det inbdördes k riget i Amerita gjort till en hjeltiuna. För narwarande är hon allmänna samtalsämnet i Nord-Amerika och hwart hon kommer helsas hon endast säsom: major Pauline. Wid 15 års ålder fick hon engagement wid en af de större teatrarne i New-YJork. Ercens trisk till fitt lynne, uppstod tanten hos henne ati såsom spion tjena Morditaterna. Genom den stönhet, hwarmed naturen i rikt mått hade utruftat henne, lyckades hon tillwinna fig 1Ydofficerarnes gunst, och berusade af hennes vemotsrandliga trolsthet skenkte de Henne all fin tillit och förtrocude. På få sätt blef Hon i tillfälle att meddela Nordtrupperna en mängd wigtiga upplysningar om stallningen i motpartiets la ger. Men eu dag wäcktes misstankar mot denne, hon arresterades och fördes till general Bragg. Hon förfwarade fig djerft och jwor att sljuta den för pannan som wagade antlaga henne. Det fanns dock för manga bewis mot henne, och hon blef dömd art hängas. Sjukt och fängliggande wåntade hon wertstallandet af domen, då plötsligt Unionisternas segermusik ljöd ge vom gatorna. Hennes wånner hade iuryckt i staden och hon war fri. Hon wände uu tills baka till New-York, der Hon af krigsministeriet tilldelades titel och rang af major samt blef engagerad wid teatern i Washington med en aflöning af 1500 dollars i månaden. Hon npps tt AS A