Helsingborgs-Posten – 29 augusti 1864, sida 3

Den wackra unga qwinnan wille icke smaka en smula; men oupphörligt fick hon tårarne i ögonen och hon blef ond, når hon, ehuru för: gäfwes, bad fin wan att följa henne hem. På alla hennes uppmaningar swarade ban med skämt, fom han stundom warierade med en rad af en eller annan dryckeswisa. — Du fommer att ängra det, Henry, fade den uppdragta unga qwinnan i en högre ton, ån hon kanske borde hafwa gjort. Du gör mig bitter mot dig, dersom du fortfar på detta galna sätt. — Alltid gräla de, beständigt kifwas de, inz föll Jackson med eftertryck till de omfringftående, oupphörligt gräla de. — Hwem grålar alltid, frågade den unga qwinnan skarpt, menar ni Henry och mia? — Jag fade blott, min fåra, att niidetydte om, att ev man år få frikostig oh godbjers tad; det war allt. — Frikostig och godhjertad; — nej, en ens faldig narr, menar ni wäl, varade hon gans ffa uppbragt; och ni borde blygas öfwer att lemna honom pengar till att tillfredsställa sina böjelser. — Beständigt gräla de, oupphörligt kifwas de, återtog Jockson, dock denna gång utan att blifwa hörd af mrs Regors. Jag förstod ide riktigt allt detta, Derest en få stor summa, fom 1500 pund, werkligen en gång fom i händerna på Rogers, hwarföre skulle då Jackson tweka att gifwa Honom få små förskott på densamma? Dersom det ide war tillfället — och det fans ju en rimlighet för att blifwa bedragen på de förskotterade fums morna — hwad betpdde då hang ewiga en rifligt rar pojfe, frikostig fom en prins och få widare? Men framför alt, hwad betydde