Helsingborgs-Posten – 29 augusti 1864, sida 3

hos honom som derjemte wille förse Rogers med de pengar, denne under tiden behöfde. Med sådana lysande utfigter kunde karlen naturligt wis ide längre hälla ut med an tjena. Den lycklige arfwingen hade någon tid gjort fin fur hos Marry Elkins, en af fammarjungfrucs na, en wacker fivartögd brunett, och de blicfs wo gifta samma dag de lemnade tjensten. Ses dan den tiden hade de beständigt bott hos Jadfon i jörwäntan på förmögenheten, hwarpå de ämnade börja en gästgifwerirörelse eller nå gonting dylikt. Då jag säg, att ingen kände mig, reqwirerade jag dristigt en mugg öl och en pipa, och efter åtskilligt manövrerande lyckades jag foms ma att fitta få nåra wid Jackson och hans fålls skap, att jag kunde höra hwad der sades. Hens ry Rogers war mydet exalterad och drack ide blow sjellf dugtigt utan trakterade äfwen ett tjog kamrater oh ropude beständigt vå gamle flintften, fom han skämtande kallade fin äldre wän, att han skulle betala. — Nå, opp med stickorna, gamle flintften. Det klarnar nog en wacker dag, och ändå skall jag. hafwa ett part skilling öfver. Punga nt, gamle smulgråt; lika mycket hwad det kfostar, blott man toar sig. Jackson lydde med en beredwillighet, fom war mycket nöjsam art iakttaga. Det war tydligt, att hwarje gång han målte gripa till pungen, kändes det, fom om man drog ut en tand på honom; och dock fortfor Han att säga med ert twunget leende: En rar pojke — en riktigt rar pojke — frikostig fom en prins. Nå, nu wil han bjuda laget kring; han wärderar icke guld mer än mull; men en riktigt gentil karl år det, Jag lade märke till, att Jackjon drack en hel del liksom för att döfwa sitt onda samwete.