Helsingborgs-Posten – 29 augusti 1864, sida 2

likbet redan sändt det stulna till London och derest jag ide fann någor, kunde det blifwa för mig ett dyrt skämt att hafwa undesöft hang hus för det han hade hnlpit fin föruwarande piga att få en advokat. Under dessa omftåns digheter skref jag till mint hufwudkontor för att få instructioner och med omgående post fick jag order att fortsätta undersökningarne men försigtigt, och ide bry mig om den tid, det tog ut, om jag blott kunde få gamle FJadfon öfiwvers bewist om tjufgömmeri. En annan misstänklig omständighet, som jag giömt att omtala, war att safföraren från Guildford erbjöd borgen för sångarne och nämnde En och Jackson fom en af kautionisterna. Detta afslogs emellertid. Jag hade ingeu anledning att förhasta mig med hwad jag förehade. Saken skulle ide fom ma för rätta förrån till wåren och wi woro nu midt i humlehösten, oh det år en angenäm tid i Farnham, isynnerhet om wädret år wacs kert och störden god. Jag förspilde emellerlid ide min tid utan gjorde de nöjakligaste unders sökningar angående Jacksons karakter och pers fon, och resultatet blef, att jag fom till den slutsats, att intet utan fruktan för att blifwa röjd af fina medbrottsliga kunde hafwa förs mått den gamle gnidaren att taga fig af arres stanterna. En afton under det jag som wanligt gick oh tåänkie öfwer saken, fom apothekaren mr Morghan, hos hwilken jag bodde, bort till mig och slog mig på axeln. DÅ jug wände mig om, funde jag fe att han hade nägot att meds dela mig, fom han ansåg knnna wara af wigt. — Hwad år det, frågade jag hastigt. — Den löjligaste sak i werlden. Gamle JFlintften-IJadfon tillika med fin gamla döfwa