Helsingborgs-Posten – 22 augusti 1864, sida 2

och romerskkatolska länderna med deras biskop, domkapitel, konsistorium od) åtminstone 300 pres ster, med en lyrka, ett kapell eller oratorium i hwart tredje hus, ett dussin munfs och munes kloster, lika många Iefmannas och brödraskaper och en alabafter-madonna med def alltid bdrins nande oljelampor i hwarje gathörn, då fan Dans mark genom kontrasten obestridligen betraktas som ett kallsinnigt, gudsförgätande land. Man kan likwäl ej förneka den omständiaheten att danska folket är den mest uppriktiga, h.derliga, allwarliga, nyktra och strängt moraliska nation i werlden. Trenne dagars wistande i landet stall snart öfwertyga hwarje fördomsfri främling om sanningen i detta påstående. Jag förstär knappt huru man kan wara Guds lag så trogen med så litet hjelp af predikanten. Reformationen har säkerligen här likasom i alla andra protes stantiska länder, borttagit denna alleftädes närwaro af de blotta religionsformerna, fom hems söka en under alla förhållanden i lifwet inom hela den katolska werlden och twinga att stödja fig mot presten från döpelsen intill sista fmörjelseun. Protestanterna lära fig gå på fina eqs na ben och meddela fig med sin Gud ansigte mot anfigte utan behof af någon jordisk medlare. Deras religion har blifwit en hjertats och fiär lens sak, och är ej längre en angelägenhet för endast sinnena, en knäböjnings rutin, upprepans de af böner eller dyrkan af synliga symboler. Af alla pretestantista länder är Danmark för kerligen det minst ceremoniela eller demonftrati va i trossaker och gudstjenst. Danfkarne tyckas werkligen hafwa föga behof af både kyrka och prest; men är det ej fallet att menniskan, med framatstridande i ciwilisation, uppfostran och alla slags förfinningar, känner fig wara i mins dre hehof af yttre band och stödjer sig mera på denna inre känsla. denna djupt rotade qudsdyrfan, fom leder heunes handlingar litfom inftinftmessigt rätt oc gör henne oberoende af fina medmenniffors kyrkoförwaltning? Kan det ej wara möjligt alt i Danmark hwarje menniska är sin egen prest och att man der nalkas det tusenäriga rite, i hwilket prestadömet ffall ans ses lika öfwerflödigt fom domare, polis och alla dessa werttyg, genom hwilka himmelska och jors diska lagar ha sträfwat att humanisera mennis stan, att genom mildhet eller förfaran förmå henne att öfwerensstämma med hennes stapares mwilia 2