— Åugra er, Onesta, ångra er! allt år fur sade Luca, hwilken stod bakom henne och uts sträckte fin wapnade arm öfwer hennes hufwud; i samma ögonblick sänktes stiletiklingan fom en äskstråle och inträngde djupt emllan den unga qwinnans skuldra och barm; hon föll stendöd till golfwet, utan att uppgifwa ett rop. — Kawaljer! fade Luca Dolci tiu Bespas siano, stöd er på min arm, på min wenstra arm, tv ni tydeg må illa. Kom! ... Wi wilja lemna detta stället. (Slut.)