Onesta. En Venetiansk berättelse af Octave Feuiliet. (Öfwers. frän franskan) XL Bröllopsnatten. (Forts. fr. n:o 90). — Hwadeåtertog Luca, under det han lekte med Onestas radband; år det ide lyckligt, alt hår är ondt om dygdiga qwinnor och diamanter? Om alla werldens rifedomar bestodo i diamanier och alla qwinnor woro dygdiga, hwars med skulle man då drifwa handel? — Hwad ni talar baruslligt, fufin! — ÅA propos! ni fade an jag fer elak ut? Hwems år felet, min dyraste? fortfor Luca med en ömhet, i hwilken Onesta började märka en fin grad af ironi. Tiden, är inne kufin, att tillftå för er, att jag hade förefatt mig att oms wånda er. Min Gud, ja! jag ler sjelj deråt; jag troode mig segrande funna genomgå werl. dens laster, utan att någon af dessa ormar skulle funna bita mig i hjertat. Jag trodde att gudlösa läppar ide lemnade spår efter fig, art mswäfningen war ett rus och ide ett gift. Jag trodde munnen kunde häda och fjälen förblifwa ren, och att pannan kunde wänja fig af med att rodna utan att samwetet behöfde fin förs måga att marna och lida. Nåwål! kusin, jag war ett dumlufwud, det är lifa fåfer: fom att er skönhet icke har fin life i werlden. Jag fer ——5—g5 — —P — —än—— —