— Min herre, utropade hon, jag känner er icke! hwad har jag gjort er? ... hwad will ni mig? — Det år fer Michaels wän. Gör er bön, fade Luca med straf röst. — Jag will ide bedja! nej! Ni fall icke dör da mig sörräa jag har bedit, det år ytterligare elt brott, hwarmed ni belastär er! — Jag belastar mig med det, fade den uns ge mannen, i det han tog eu steg fram emot henne, med höjd dolk. — O! Min herre, utropade den olydiga qwinnan, i det hon omfamnade Vespasianos fnån, min herre, förswara mig! haf uteds lidande med mig ... Jag har ide gjort nås got, fom förtjenar döden, jag swär er .... Swetten rann utför kawaljerens panna, men han rörde fig ide ur städlet. Då wände Onesta fig hastigt om, släpade fig till fin unge makes fötter och uppsog mot hos nom fina sköna, färfyllda ögon. — Luca! sade hon, döda mig! jag älskade dig! döda mig om du will, men jag älffade dig uppriftigt! O! Luca. — min älskare ... min make! Wid dessa ord blef L2 Luca liksom förblindad och förde handen till sin panna. Markisinnan uppsteg hastigt, framstörtade med förtwflian mot dörren och skrek: hjelp! hjelp! Men hon kände genast Vespasianos stora hand läggas på sitt hufwud och, nediryck af denna oöfwerwinnerliga kraft, föl bon åter på knå.