ga om bron! oh emedan ett sådant nu fan wara nyttigt, skall jug begå det! Ni skall ide mer störta nagon i förderfwet. Alla qwinnor, fom likna er, burde wara de första offren för dem, som de gjort till uslingar. Denna gån: gen ålminstone skall råänwisa uöfwas! — Himmelske Gud! utropade Onesta; det år en adelsman, en Dolci, fom talar om att mörs da en qwinna! — Det år en Dolei, ja, kusin! De fom bä ra mitt nam, pläga wanligen dö för en qvwinz nas hand, men jag skall doda en! det år hela skilnaden, fade Luca leende, od han drog fin länga och smala dolf ur slidan. — Aha är det så! fade markisinnan och tog några steg tillbaka. Ni tror då, att jag skall falla på fnå och räcka mitt bröst emot er! Kom hit! någon! fom hit! .. — Era fruntimmer åro aftägsnade, det har ni sjelf sagt. Ni gör båft uti art bedja. — Kom hit, Luca! fom närmare! ni ffall få fe om jag år rädd. Ni har tänkt på allt, ide sant? Men Har ni tänkt på att jag ffulle förs swara mig och att ni år sårad .. . . fom hit, och jag skall wrida armen af er! — Tro mig, fade Luca lugnt, ni år oåters kalleligt förlorad! Antag art ni är dödligt sjuk och att er sista stund nalkas. underkasta er! Fall på knä! — Se så, messer, nu wilja wi sluta, sade markisinnan. Ni är wansinnig! jag föraktar er stitett. Gå ut härifrän; om jag wille, skulle er stilett redan fitta i ert eget hjerta! — Just det har iag förulsett, fade Luca och stampade med foten. Genast upplyftes taveten, som dolde en af dörarna och kawaljer Vespasiano inträdde, stum, blef och med denna uttrycksfulla skönhet i sitt