Suruledes Earl den Elfte gjorde en Vonde till Grefwe Den tid Lonung Carl den Elite sörlustade sig med björnjagt och pröswade sina Hofmäns mod och ityrka i konsten att senga nalle med trägafilar, hade han en gång sörirrat jig i ffos gen, jagande ester en elg, å att han blef alls deles sliljd från sitt fällftap. Det blef mörft och owåder, få att han sölte sig fram till en bondgård, der i tjocka skogen belägen. En stor bandhund skallde wid porten, byggnaden war o. wanligt for och stätlig, få att man wal lunde je, ott det war en vit ocb mäktig man, som ägs de gården. Kungen feg in i salen od) fåg en högwart, bredarlad man sittande på frambänken wid bordslijwan. Den intommande haljade med det wanliga Guds fred härinne, och begärde härberge öfwer det mörkafte af natten. När Bonden säg att der war en båttre rustad Jägas re, han hade framför fig, tackade han med en wänlig lutning på hufwudet för hälsningen och bad främlingen stiga fram, — långsamt med handen anwisande honom en plats wid andra fidan af bordet. Det mar den tiden stridande mot gastjrihets-lagen att första dagen fråga om den anlommande gastens namn. Te woro snort indegripna i ett godt och förtroligt samjpråk, då husmodren kom in och efter några ord om det Herrans mwäder, fom stormade derute med dläst och regn, bredde duk å bordet och framsatte en rylande sskinta med hwad mera till god aftonmåltid höra kunde. Konungen som den dagen ingen middag spisat, lät fig wäl befomma, och efter måltiden drack han twåmänning med Bonden i fradgande öl ur en stor fölffans na, medan i kammaren honom en god fwilos bädd för natten bereddes. Carl sof ganffa godt den natten och waknade ide förr, än morgonsol upplyste hans foffammas re. Då han klädt sig och märtte, att husfolket redau fommit i rörelse, steg han ut i salen, der wärden redan waåntade honom wid ett wäl rus stadt frutostbord. Sedan nu måltiden slutad mar, yppade Könungen sitt namn och fade, att han Wille göra honom en gengärd för undfåns gen walfägnad bjudandes honom tiil en måltid på Stockholms CElott, hwartill en wiss dag uts fart blef. Bonden tydtes ide det minsta rubs bad i sitt lugu af den höga gästen, utan gaf honom wid afskedet ett kraftigt handslag, oh stildes Kung och Bonde den gången åt med god åsämja. Wid sammanträffandet med sina Hofmän glömde ide Konungen att förtälja för dem sitt nattaswentyr, prifande mycket Bondens förstånd och, når han märtte, att de wid underrättelsen om bjudningeu mille göra fig lustiga på Bou dens befoftuad, önstade han dem fjelfwa ett äts —— —ä ä .— — . -——.—: — —ö—