han widrörde. Markisinnan hwilken fatt VÅ en diwan, följde honom med ögonen; hennes hus wud tåg tillbakalutadt mor tapeten och hennes armar nedföllo på diwanen. — Ah! gode Gud! utropade plötsligt Luca Dolci, i det han upplyfie en tapet, fom hängde i ett af rummets hörn, hwar år det hår? Ar det ide en löndörr? Ack! I qwinnor, huru dyg: diga J ån åren, åren J alla mer eller mindre lia förfiytiga fom den tappre mannen, hwilken låt göra sig ett toggharnesk, iden händelse Gud öfwergäfwe honom och han blefwe en puliton. — 9 Gul hwilken man! fade Onesta tes ende; denna dör leder till ent fabinett, fom ber boddes af min apa Hannibal, hwilken nu år död. — Så mydet bättre, fade Luca. Må an! hwad ni älskar omkomma på famma fått, marfisinna. Men Hår år en annan dört .... Så mänga dörrar: — Min kära inqwisitor, det är den, genom pwilken ni nyss fom in. — Då fyster jag def tröffel, fade Luc! På min åra! återtog han, ännu en dörr! Ah fusin, ab! grymma, will ni neka till det ? Hwmwils Fen dörr! Hwad Den fer förrädist. och förbehållsam ut! — Må alla helgon beskydda mig! urropade Onesta skrattande; en sådan dörrsråknare jag blifwit gift med! Min hecre, denna dört leder till mina fruntimmers rum. — Cra fruntimmers? AH! era fruntimmer åro der! fade Luca med et oroligt utseende, fom markisinnan uttolkade på Mt eget wis, ty hon swarade rodnande: — Nej, nej, ou år der ingen. Luca tog en rod i en kinesisk was, afplockade