bladen med läpparne och kastade ålerstoden på fin kusin. — Tad, min sköna, fade han. Men wid min dygd, tillade den unge mannen, hwilken, då han fortsatie fir artiga undersökning, wars seblef ett par pistoler på ett fonsolbord. — Denna juvel år beftåmd till att hämna mig på dem fom bedraga mig, min herre! — Ni behöfwer dem ide hadanefnrt, min älskade, sade Luca; och innan markisinnan kunde gisja tul hans afsigt kastade han dem i kanalen. Onesta kastade eu missnöjd blick på Dolci. — Min kusin, fade han, då ni will döda mig, behöfwer ni endast betrakta mig på detta sän; ni behöfwer Inga andra wapen, tro mig. Ob han tog en fudde på diwanen, fade den wid matkisinnans förer oc satte fig ödmjuft der. Lugnad af den brinnande beundran som hon läste i Lucas ögon, dolde hon sin bara arm under den unge mannens bårlockar. — Wet ni atlteni ser etak ut, fade hon. Under det hon talade, slog tornuret i SantaMaria Formosa. — Haf den godheten att säga mig, kufin, frågade Luca leende, hwad det är klockan flår, få skall jag sedan swara er. — Hon flår nio; men det år ohöfligt af er att göra mig den frågan. — Af jag har warit i få dåligt sällskap: betånk att jag ide har kånt en enda hederlig qwinna; jag tror ide an någon sädan find; det år rätt lyckligt. — Jng skall låta föra ut er, fade markisinnnan. (Slutt följer.)