Helsingborgs-Posten – 5 augusti 1864, sida 3

Då detta war gjordt, återwånde Beepasiano basligt, han upprog wärjan, fom han nyss ute dragit ur Grinis bröst och rackite den är Luca Dotei, hwilken allijemnt stod orörlig på fams ma ståsle: — Nu, messer, sade han iill honom, tag den hår — nu år det wår tur! — Min herre, swarade Luca, det kommer ide i fråga, om ni bebagar. — Himmelska barmhertigher! utrovade Bed pasiano, hwilfen lemnade fritt lopp åt den wres de, som han samlat inom fy — det fommer icke i fråga! Nej? Det kommer ite i fråga ? OP hwad kommer då i fråga, nedrige bedrar gare? Ar deua att sttatta är, din falske bof! se så! Guds död! — fötswara er — eller mördar jag er, der swär jag wid detta itacats lif. — Der ligger en, sade Luca högtidligt och forgligt, i det ban pefade på don Joses lit — Der ligger en, fom jag älskade högr: min lif år slu! med honom. Siackats Jofe! — Wid dessa ord förde Luca handen till fina ös gon. — Och hans sista blick, hans sista åtbörd stöte mig tillbafa, tillade han. — Jag hade endast en wän — jag kunde dessutom icke bafwa flera, emeran ingen annan än Jose kande mig — oc då denne wån dog, förnekade han mig, han ftötte min hand från fig, han wille dö enfam — liffom jag skall lewa ensam ..... Under det Luca talade, föll hans hufwud ned på hans bröst. — Se så! se så! sade Vespasiano, hwilken wreden gjorde grym, han skall ide dö ensam och ni skatl icke lefwa ensam, min adelsman, i de: afseendet fan ni wara lugn. Jag ber er ännu en gång att förswara er, messer, eljest Fall jag märka er i ansigiet.