knå, höll fig något tillbaka, med händerna för ansigtet oc siit länga här hångande ända ned på jorden — Giulia försokte att tala med Gritti; mer hennes läppar darrade få, att de ide kunde frambringa nägot tydligt ljud: sedan räckte hon fram tan arm emot wårjan, fom åns nu san awar i Michaela brost, men hennes dars tande hand kunde icke fatta den. Då kastade bon en tönfallande blick vå kawaljer BVedva: siano, och vefade vå wårjan: Vespasiano gjor de ett nekande tecken med hufwudet och lulade sig ned till Grinis öra: — Michael, sade Han, ådle Mi bael: tryck min hand, jag ber er. om nt hör mig! En swag bandtryckning utajorde hang swar och kawaljeren lade genast Giulias lilla fina band i Griuis. — Gritu öppnade ögonen: ban marseblef Giulia och en tär smog fig hastigt ur hans öga: på samma gang såg han äfwen Dolfina, hwilken stod full af ölvgjel några steg derifrån; ban upplyfte med möda fin andra hand och winkade år henne att komma när mare; Dolfina kastade fig öfwer denna hand, bon utbrast i wåldsamma snyjmingar och fade med bruten röst: — O, monsiqnore! ... o! monsignore! Härunder afterkade Giulia med fin näsduk bet rödaktiga skummer fom symtes på Mipaels läppar, Plörsligt förändrades den olycklige unge mannens drag af en fänsla of granslöst lidans De; då fade han med swag röst och brådskande, litsom sånde ban att han ide hade lång tid på lig: — Alskade ida! dyra flicka! farwal!,. fars wål! mina goda wånner ... Jag trodde ide alt jag få fnart skulle lemna er . . stackars