Helsingborgs-Posten – 1 augusti 1864, sida 2

parne, likson för att fåga, att der fans mer lif i honom än man trodde. — På samma gång beswarade han Vespasianos sista ord: — Såklllet, min herre, fade han, tyder jag werfligen är det bästa man kan önska fig. Ru inträdde Michael Grim, äfföljd af far waljeren, i träåtgården och tog den i sigte. En tät sypresshäck, genom hwilken twenne gångftigar slingrade sig, skymde utsigten frän kanalen och utgjorde eu lika ogenomtränglig vinder för nyfifna blickar som en mur. Emellan denna mörka häck och det gamla huset läg ett stycke jord, fom tycktes fordom hafwa begagnass iill föfsträdgård, men fom mi genom kawaljerens wårdslöshet war öfwerlemnadt är en fjelfitåns dig och nyckfull vegetation. Denna fria plats hade en längd af ungefår tjugo steg wid bur jet och af femtio steg wid häcken, hwilken bil dade en halfcirkelformig skiljemur. — Under det de tre gästerna undersökte stället, uppryckte eller nedtrampade Vespasiano några alltför hös ga wårter, fom wärte hår och der; Han flams pade på markens ojemnheter oc wisade fina gås ster att den hwarken war för mjuk eller för hård, utan i hwarje afseende wärdig den ära, som man tillämnade den. Sedan detta war gjordt, närmade kawaljeren sig don Jose, hwilken följt alla hans rörelser med sitt högdragna spanska utseende; han fram trädde till honom med näsan i wädret, med wenstra handen på swärdfåstet, med mustacherna lika fiyfwa fom hans halskrage och för öfrigt stel och styf i alla sina rörelser: — Herr hertig, fade han, detta ställe är blygsamt och ringa, liksom dens tillgångar, fom erbjuder er det; men fom ni fer, år det wäl afstängdt och fom jag ofta öfwar mig hår med mina wänner, ffall det buller wi möjligen åftad