Helsingborgs-Posten – 1 augusti 1864, sida 2

sista afdelning, fom bejökt fartyget, utgjorde 20—30 man och de hunno sljuta 5—6 skott hwardera. Fartygets läge wid tillfället war fädant, att beskjutningen skedde långskepps; hade bredsidan legat mot de skiutande, hade såkert olydor inträffat. En lyda war ockjä, att af fären egde rum få tidigt på morgonen, att de flesta pasjagerarne ännu lågo i sina hyttor, och ingen befann jig i salongen, dit flera kulor bas nade fig wag och anställde förödelje. Chefen stod Heta tiden qwar pu tommandooryggan, nå got skyddad af storstenen, och rorgangaren hus fade fig med, ty han behöfde blott Hälla fajt ratten, emedan fartyget, för att gå utom ffotts håll, ej behörde ändra fin riktning: genom hans fkjortarm gick en spetsiula. Hwilken menniska som heljt i Fredrikshavn kunde upplysa preussarne om, att ängfartyget war norstt, oh för öfrigt swajade från aktern norska flaggan, som war alldeles ny, med klara, tydliga färger. Twå engelsmän, juristen Lamond och lord Cochrane, som öfwer Nydorg amnade sig till Köpenhamn, ändrade resetur och följde med till Xiäbecf, der de anstaltade om telegrafering till London rös rande förloppet. Depeschen mottogs på rele grafftationen, men några timmar derefter fom ett bud från stationen till angfartyget och lems nade depeschen tillbaka, emedan den ej kunde befordras, jedan wederbörande närmare ftudes rat dess innehäll. Engelsmannen hade imellertid lemnat 7Wiken oh på jernwäg rest till Hamburg. De hade dock somtidigt med teles grammet fändt bref hem. Swensknorske tons fuln i vioet hr Leche anmälde genast pr telegraf saken hos swensk-norske ministern hr Järta i Berlin samt hos minister-residenten hr Sterky i Hamburg. — Bland rättegångsmäl i Stockholm bes rättas följande egna kasus: Förre rattaren Lars Pettersson och ertra waktmäftaren Olaus Olsfon hade af taxeringskomiteen blifwit påsörda statt för en inkomst af 2000 rdr årligen på spanmälshandel. De wille bli qwitt denna höga skatt synnerligast iom de aldrig drifmit spanmälshandel, och anförde förs denskull bejwär öfwer bewillningsdebiteringen; med pröfningskomiten afwisade de anklagade med det bested att det inom taxeringskomiten woro kändt att de idkade omförmälde Handel. Nu kunde klaganderne icke fullfölja fina beswär i kammarrätten förr än de fått styrka att tares ringskomiten wid bewillningsdebiteringen endast rättat fig efter löst prat eller ogrundade förmor danden, ty något skäl skulle naturligtwis föres finnas för deras klagan. I samråd med gryns malaren Carl Wilhelm Carlsson, i hbwars hjers na stundom uppspringa goda idser, beslöto de att ställa få till att taxeringskomitens egna les damöter inför domstol finge på wittnesed höras om huruwida de werkligen kände till att Pets tersson och Olsson drefwo handel med spanmål. Men för att uti ifrägawarande afjeende funna få taxeringsmännen hörda, måste tlaganderna först angijwas för olaga handel. En sådan ans gifwelse åtog sig grynmalaren Carlsson benäget art göra hos stadsfiskalen Kock. Denne, som ide kunde ana att Carlsson spelte under täcke med just dem han angifwit, åtalade också Pets tersson oc) Olsson för det de skulle idta ipans målshandel, och angifwaren Carlsson, inför dom stol hörd, fortsatte angifwelsen och åberopade taxevingsfomitens ledamöter för att styrka dens sammas riktighet. Bemälde ledamöter, nemli