Helsingborgs-Posten – 29 juli 1864, sida 3

liden sommar låg der, nedanför berget, en brunns salong och der bredwid en wacker, lummigzalle; men det lilla huset hade, säsom allt annat, fätt widkännas tidens gnagande tand, det war gam matt och murket. Ramlösa skall förftönas hette det nu och i år presenterar det sig i detta sitt såkallade försköningstillstand. Men, ac hecie, huru? Jo, i stället för gamla brunnshufet, der gästerna ätminstone i regu om blaswader egde ett stjul och en tillflytt emot den äfwen om sommaren kyliga morgonluften, har man nu upprest ett något eller en början till något, fom, ätminstone sådant det är, är längt ifrån stönt. Jag har hört berättas att en bonde för nagon tid fedan förde med häftar och wagn in i dens na lilla tarfliga uppställning i den moderna tis len, och då man frågade hwad det skulle betyda, swarade han: Jag trodde dessa stallar woro uppförda till allmänhetens begagnande. Jag will ej answara för att historien är sann, men god är den od landtmannens föreställuing om byggnadernas andamål anser jag ej wara jå or naturlig. — Och den för brunnsdrickarne förut angenämaste promenaden, den hunmiga alldn? Den är borta; endast twenne fiympade tråd stå qwar, lutande emot marten och längtande hädan af sorg öfwer de bortryckta sidokamraterna. Sådan är den försköning Namlöfa i år underz gatt. Wet man nu hwitlla penningejummor som härpå och på den högst odetydligt säntta liden blifwit ucolagda, och vetänter hwad man med dessa kunnat utrutta på en plats, den Nur turen ja ritt gynnat, fon Jns. ätminstone ej finna att Ramlvja-bolaget arbetar hwarken pa det allmanna iutresset eller för det dermed ju nära förenade enstilta. Örunasgäst wid Ramlösa.