Helsingborgs-Posten – 29 juli 1864, sida 3

denna werld — fom ivyckes blida ned till oss med wålwilja. Under sädana klara nåttet lom denna, tyckes den wara of få nåra. — Då wore doden endast en fråmvaro .... Jag ber ev fawaljer, fråga Giulia om hon delar denna åsigt och om religionen tillåter den. — Och bwarför djefwulen, ädle Michael, skulle ni ide funna fråga henne sjelf derom? — Ja wiss,, jag skall fråga henne, fade Mir chael tankjpridd. — Anfäkta, messer! återtog fawaljeren, jag önskar jag hade en ljussläckate, stor nog för att utfläda denna fördömda måne! På min åra, jag känner ide mer igen er. En månstråle för herar ert ansigte, få att nm liknar en fom Upp: ståt från de döda! Och dertill kommer atrt ni berättar sagor för mig från en annan werld. — Eäkert år anv jag ide känner mig fom wanligt, min wån. Jag erfar ett sällsamt wåls befinnande, en underbar lätthet i hjertat oh sinnet. Det förefaller mig fom om jag redan hade en fot paradiset; och det är ju i mors gon som jag skall komma dit. Jag älskar dets ta barn utomordentligt, Vespasiano. — Det gör äfwen jag messer, fade fawaljerena. — Jag ekan ide utan fasa tänka på hwad som skulle hafwa yändt, om wi endast kommit några minuter senare. — Ob likwal .... Michael teg och skakade på hufwudet med ett tankfullt utseende. — Och likwål? frågade Vespasiano. — Jag kan icke hata denne unge man, fas waljer, och jag skall släs med honom utan wreces I de och utan hat. Det är sanning. — Utan bar, messer? Hur år det möjligt? — Såg mig, Vespafiano, om ni fan förstå något af hans uppförande?