ätta sin fot inom denna sal, som fötut warit hans faworittum. — Wid ett tecken af Luca sände betjenten en af kandelabrarne, fom hål los af från muren utffjutande bronåljänder och drog sig tillbaka. ärunder betraktade Dolci ett par piftoler, fom han noss framtagit. Långsåt wåggarne i galleriet stodo stolar af ekträd med bi.dbuggeriarbeten. Luca Doici sane fig vå en af dessa stolar ob don Jose tog plats midtemot honom. — Don Jose, fade Luca, detia itälle oh denz na timma äro högtidliga. Jag wet icke hwad ni tånfer, sedan wåra själar förlorat Bwaranz dra ur sigte, oh å er sida fan ni icke weta når got mer om mig. Will ni derföre säga mig, på ect samwete, Om Ni Mill höra mig och ans fe mina ord säsom utgående ur en hederlig mand mun och hjerta. — Wid denna timma och på detta ställe, ja! swarade don Jose. — Ni tror således att jug talar uppriktigt och ni skall swara mig på samma fått. — Ja, messer. — Mäwar!ihertig, wet då att jag, oaktadt ert råd, föresatt mig att ide släs. — Huru? uropade don Jose förwånad. — Ni ffall Höra, swarade Luca Dolci. Ni har följt mig under mitt oordentliga lif; jag har nilätit det; det war wär öfwerenåfommels fe att wi skulle blifwa gudlösa och tånfinniga. Men detr war aldrig sagt att wi skulle blifwa nedriga, hertig: från och med Der ögonblick jag blifwir det, är ni ide längre bunden wid mig genom något löfte, med ett erd, ni är fri. Om ni biträdde mig såsom fefundant i denna duell, blefwe ni min medbrotifling. Detta år ide ränwist, oc jag förklarar, att ni har råttigs het att neka mig ert biträde; det är er pligt