Helsingborgs-Posten – 6 maj 1864, sida 3

— Naturligtwis, gråt ej, Stina, du blir nog en bra flicka, och då är det dubbelt berömwärdt. Sålt dig bår hos mig, få få wi tala litet. Stina fånde fig frestad att swara det hon war en bra flicka, men hon ofwerwann sitt fins ne, tog stillatigande sin blå stickstrumpa och satt sig på sångkanten. — Kan du minnas mamma, Stina? — Sa, ja men, jag war ju fora tösen når hon dog. Hon har minsann inte lärt mig uå got ondt, kanske du trodde det? — Nej wisst iate; men jag wille få gerna höra litet Om henne; höll du mycket af henne mer ån af pappa? oo Ahja, man håller wäl gerna mest af fin mor annars war hon temligen sträng af fig, men far gaf henne också nog an sköta genom fin lathet; hon måste riktigt slita fom en hund för att förtjena födan. — Jag undrar om hon nägonsin tänkte på mig? — Det fan jag inte fåga, jag wisste ju inte ens att du fanns. — Men nu då du wet det, återtog Aana i bedjande ton, fan du uu inte erinra dig når got yltrande, eller någonting fom wisade, att hon ej fullkomligt glömt sitt ena barn? War du närwarande wid mammas dödsbädd ... sade hon icke då — — Hur fan du ha hietta att påminna mig om fådana sorgliga fafer, jemrade fig Stina, i det hon torfade ögonen med fin blä fidftrums pa Ddet år fynd och ffam, det är det. Seså der har wi frun igen; man får då aldrig wara i ro!l Dörren öppnades, och ett smalt ansigte med en lång spetsig näsa wisade sig deri. — Om en qwart skall du komma ned och