Helsingborgs-Posten – 2 maj 1864, sida 3

gubben; och hade jag inte warit rädd att fom: ma olägligt, få hade jag gerna gått hitin till er. Sesa, fåra fröken, tag nu bara bit det, hwad gör ett plagg mer eller mindre. — Tack madam, ni år mycket wänlig, mu det finns intet, dessutom bör jag lära att hjelpa mig sjelf. — Det år intet fnållt, fröken lila, att förs små en liten handräkning af fina grannar, men kanske att en annan gång. — När saåflickorna fomma ur skolan skall jag skicka in dem, ifall det kanske år någor ärende att gå. Anna war få underlig till mods både rörd och full af blygsel; huru ofta hade hon ej klagat öfwer samre folts egennytta öfwer att de wäntade bes lalniag för allt, til och med för en wånlig min, och nu fom denna fattiga iwätterska oc ombedd henne till hjelv. Ja, hon den öfwer gifna, hade redan mört ganska mycken wåns lighet. Hon päminde sig den hederlige landtbrukaren och hans hundra riksdalers sedel för hwilken han icke en gång erhållit tack. Hur skulle hon ide förr i werlden hafwa sen honom öfwer areln för hans grofwa klåder, tarfliga fatt och rättframma wäsen. Hemma hade hon alltid warit få besynnerligt litnöjd för moderns tal om de dygder; fom funna finnas hos så kalladt sämre folk; dygder fom ide äro mindre, för det de ide falla i ögonen. Måhanda funs de hennes misstro först öfwerwinnas genom ee gen erfarenhet; måhända war det omöjligt att få detta högmod brutet, innan hon sjeff funnit fig beroende af dessa förbisedda warelsers gods het och medlidande. O, om hon kunde tro att himlens Gud upp: fostrade henne, såsom en fader fitt barn, att denna bittra vröfning wore henne skickad ifårlek, hur sknlle det icke lätta bördan och göta