Helsingborgs-Posten – 2 maj 1864, sida 3

apoteket. — Nej bewars, men) jag sköter apothekarns gris ov hjelper dem med hwarjehanda, oc få får jag tran, skön, renad iran i stället. Stacfars lilla Rifa behöfwer all den tran hon fan få; ni må to det war en skral stackare, wår ran Rifa, men nu år hon mockt, mycket båtts re. Ja finns här inte mer att göra, få går jag in till mor och får en bit ant tugga. Eit ögonblick derefter siod Petter på gärden med en liten fyraårs flicka, inswept i en stor ullschawl, vå armen samt eu ofanmtlig smörgås i handen; det måste warit ett helt arbete, vd gossen förrättade det, liffom allting annat han skulle göra, med otrolig hastighet, och de tio minuterna woro knappast förlidna innan han åter slog fana utmed rännstenen och förswann som en pil. Kort derefter kom modren; hon hade lagt af det stora grofwa föks förktädet och säg mycket snygg och ordentlig ut. — Kan jag wara till tjenst med ett eller annat, frågade hon oc der låg något dlyge samt och dock moderligt i hennes ton; jag stär midt i en byk, och om det finns något af hans — hon pekade förklarande in till muraren — få tag mans bit det. Jag hörde i gär hela historien ar prokuratorns dräng, och Gud fall weta att det fan röra en sten. Jag har fär men också gråtit för frökens skull, få ondt gjors de det mig då jag såg er komma i går med