Helsingborgs-Posten – 2 maj 1864, sida 3

wägen ljus oh trygg; men nej, ännu wågade hon, Ide ödmjukt och enfaldigt öppna sitt hjers ta för en få öfwerswinnelig nåd oh wålfignelse. Hittils hade hon stätt i ett fremmande förhåftande till Gud och kände honom vm man så får fåga endast ur andra hand genom mos dern och systern. Det hade nästan synts, fom om hon warit oberoende och icke behöft honom; och derjemte bade bon haf: en tryckande fåns sla af fin ringhet I förhållande till Hang ftors het, en känsla fom ofta äterfinnes just hos ftolta, menniskor. Nu knaböjde hon emellertid på stengolfwet i det lilla köket, bekände fin skuld och erkände, att om det war ett firaff: hon funs de bäst tänka fig det fom fådants få war det wälförtjent. Då hon reste sig upp blänkte solen just fram och titiade leende igenom de halft upptinade rutorna; en liten wacker fogel hackade i det samma flera gånger med sitt gula näbb mot den frusna rutan. Anna skyndade ur på gården med litet smu lor åt honom, och det ljöd trösterikt för hennes själ. Det finns icke en fparf fom faller? till jorden eder himmelska faders wilja föruz tan: ja sjelfwa edra hufwudhår äro räknade. År någon hår, hördes plötsligen en röst, och då hon fom in ftod en smärt, snygg klädd tjenstflicka, med en mörfröd wirkad tresnibb på hufwudet, en stor rutig sjal. ljusrödt förs lläte, gridelina wantar, och en for torgkorg vå armen, midt i köket. Flickan såg rätt bra ut, fastån hon i höa grad iliknade den gamle mus taren och såg temligen förflagen ut. Hon war oc: såmycket förslaaen men föfte dölja det genom att öklk ett raskt sätt som ingalunda klädde henne. (Fotts.)