jwilket ockjå ackurat lyckades dem. Linder kom från bivaghuset, fom låg vå ena sidan af gården; Anna tittade dit och mönte genom föls tret en wänlig bid of en jod, röddlommig madam i snohwit mössa, som stod i ett moln af imma och twättade. Den wänliga blicken efterfoljdes af en dito nick samt en månad tece fett, hwilkas beivdelfe den unga flickan dock ide säg fig i stånd art uigrunda. Slutligen öppnade iwåtterskan fönstret och ropade åt henne. — Bry sig ej om det, Illa fröken, det är ett intet för Petter; han kommer straxt, jag fan inte begripa att han ej redan är hår. Knappast woro orden öfwer hennes läppar innan han war der i flygande fart, slåcude fana nedåt den frusna rännstenen, och hvåns gande den blankvolerade mjöllflaskan i luften. Under armen hade hun ett fort bröd, fom han räckte modern, i det han gaf det en liten måns lig klapp och såg derpå med den halft kärliga, halft ödmjuka och tacksamma blick, som är egen för fattigmans barn. Derpå sprang han bort lill pumpen, lyftade häftigt på fin ludna möss sa för den unga flickan och pumpade få. — Det war en bred och undersäåtsig trettons ärs pojfe, med ljust knollrigt här, bred, hwit panna, ett par klara blå ögon, fräknigt och rödblommigt ansigte, samt ett särdeles piggt utseende. Hans barnsliga figur fontrasterade luftigt med hans mycket sjeljständiga min, ett slags half familjefadersmin, fom tog fig ganska kostligt ut. Jnnan Anna wäl sett sig om, låg han på knå framför eldstaden samt hade snart, med tillbjelp af swafwelstickor, flinta och spånor, upptändt en präktig eld, hwarpå han fyllde thes