Helsingborgs-Posten – 29 april 1864, sida 2

att då de danske sjelfwa fått wälja emellan 3 platser, der de önska att wistas, få bar befallz ning gifwits, att alla swenska officerare skola föras till Spandaus fästning, hwilken är den ohyggligaste plats som kan nppsökas. En swensk fången officer hade skriftligen anhällit, att han och hans landsmän matte få samma förmaner som de danste, men på hans begäran har ide något afseende blifwit fästadt. — Swenffa krigsfängar. Från Hamburg telegraferas den 21 April till Stocholm: Ibland krigssångar, fom i går passerade härigenom på wag till Spandau, befunno sig jwens starne Holmertz, Sparre, Horn, Fahnehjelm och soldaten Aujou, äfwensom en finne wid namn Sandmark. De woro aljsa friska, med undantag af Fahnehjelm, som erhållit en lätt kontusion af en granatsplittra. Enligt de ofwanståendes upps gift wore en baron Återgjelm liggaude i lens burg med en mindre blessyr. En Knorring fås ges stupad. — I ÅBerl. Tid meddelas den 23 denz nes från krigsministeriet officiel uppgift å de officerare och soldater som synnerligast ntmärkt fig i såktningen utanför Dyppel den 17 April. Bland de förra finner man namnet å en swensk, töjtnanten Baumgardt af Westmanlands reg., f. n. tjenstgörande som regementsadjutant wid 4:de infanteriregementet. — 3 en korrespondens til Suäll-Poften från Kopenhamn, 21 April, läses bland annat: Hwarje tante oc hwarje ord wänder fig nas turlistwis omtring den sorgliga striden i Mändags. Wår förlusft beräknas till minst 4000 man, hwaraf säkerligen en dryg fjerdedel äro döda, och antalet förlorade officerare utgör oms kring 120, deriblaud många högtstående. De tysta rapporterna uppaifiva eller antyda ettuns gefär lilnande eller atminstone ide synnerligen mindre antal döde och sarade, men de ha ide förlovat några fångar. Sasom det nu gick är det gifwet att många säga, att ställningen bors de ha warit utrymd före anfallet, eller, rättare sagdt, derom råder föga twifwel. Men naturs ligtwis är det lättare att wara klok efterat än förut, och det är, fom hwar och en kan första, omöjligt att på förhand säga huru olyckligt det fan gå. Några enskilda omständigheter, halfwa tillfälligheter — och sakens utgång kunde ha olifwit annorlunda, ia kanske alldeles tvärtemot. Emellertid war under den natten som säkert war hestämd att blifwa war sista, natten mel lan Söndagen och Måndagen, samt på morgos nen derefter kanonaden ännu häftigare än nås gonsin. De sista wallarne i de mellersta af de tiv skansarne woro endast grus och lösa fanda hopar, fanonerna woro demonterade så att efter hwad det säges endast twenne af dem funs de gifwa eld mid första anfallet. Den raskhet, hwarmed detta utfördes af de preussiska mass forna, öfwerwäldigade med ens det utmattade och dertill under en owanlig lång tid icke afiös ita förstärkningsmanskapet, fom utgjorde befätte ningen i de främsta ffjutgrafmarne. Derwid uppstod den första oordningen, jom ökades ges nom de högst kommenderade officerarnes inträfs fade fall. Sednare gjordes på flera ställen ett starkt och betydande motstand, såwäl på flera ställen af den något öfwer 2000 alnar långa sträckningen från skansarne till brohnfwudet fom i ijelfwa det sistnämnda. Preussarne fade fn barligen den planen att forcera öfwergången Medan fru Klemme skyndade framåt aatan.