Helsingborgs-Posten – 25 april 1864, sida 3

anat att slikt skulle hända tillfölje af hennes oförsigtiga ord, skulle hon forr bitit tungan af fig än hon skulle uttalat dem. — Nog Hårom, min goda fru, ni har fås kert ide handlat i någon ond afsigt. Jag will blott bedja er emottaga en summa penningar och godhetsfullt förwalta dem för den unga flickan fom ställt fig under ert beskydd. Förs hållandet emellan henne och mig är fullkomligt brutet låt det derföre gå i ert namn, ty af mig skulle hon säkert ej moitaga något. Den uppfostran hon sått bar ide warit sådan att bon strax fan sörja för fig sjelf och det år följ akiligen endast en pligt jag nypfyller. — Ni kan lita på mig, som på guld, herr öfwerste. — Ser bundrafiksdalers sedlar och en 200 riksdalers sedel. Å hennes wägnar tackar jag mycket. Farwäl. De twå unga flickorna stodo tillsammans i hwardagsrummet; med korta, nästan hjertlösa ord hade Anna berättat allt för den darrande lilla warelsen wid hennes sida. Sjelf förstod hon ide riktigt hwad fom hade händt och kände i det ögonblick ide skilsmessans bitterhet. Hela hennes längtan och håg ftod till den fjus fe, i hennes ögon få grymt förorättade fadren. J tankarna såg Hou hans usla warelse — den liknade, utan att hon kunde göra fig reda ders för, på ett besynnerligt fått den förr få högt älskade fosterfadren — sträkte armarne emot henne och bad henne komma. — Ja skall det nu wara fröken, frågade fru Klemme i en ömklig ton, som skulle tolka medlidande, jag skall taga mig af er, det wet Gud jag skall. — Jag kan alldeles icke tro det, sade Clara förtwislad, fe på mig, Anna, — nej icke med dens