Der uppstod en ögonblicklig paus, en ögon blidlig dödstystnad; de sågo på hwarandra. Annu kunde allt blifva godt; men :nodren hwars bedjande blick kanske skulle hafwa förse mått den stränge mannen till mera öfwerfes ende od) hwars ömma handtryckning måhända skulle förmått Anna att tiga, war borta. — Det är ett omenskligt förbud och jag bryr mig ide derom; du har ej någon rått öfwer mig. Jag reser likwäl. — Du talar sant jag bar ingen den afs lägsnaste rått öfwer dig, men om du refer, åt du för alltid, fom ihåg det, för alltid en främling för mig, för alla i detta hns. Mnnu fan du wälja, olyckliga barn Betänk dig wäl! — Ekulle du ej förakta mig, om jag betänkte mig, och jag fom ansäg dig wura en ädel, högsinnad man. — Ofwersten fästade en lugn, fadig blid på henne, en blick fom fade att gränsen war öfwerskriden och bandet slitet dem emellan. Hon Hade fin frihet och likwäl dröjde hon; hen: ned mod war plörsligt tillintetgjordt. Men bon wille ej säga något mera ide ett farwäl, ide en förebråelse en gäng, ide ett ord. — Anna, hwar är du? ljöd i detsamma Claras röst; store Gud, hwad du är blef och fall. Min far, min far; hwad har Håndt ? Han swarade icke utan pekade på dörren och få stor war lydnadens makt, att Clara, utan ringaste inwändning gick ut, förande den nås stan wiljolösa Anna med fig. — Ni stannar, sade öfwersten till fru Ktes me i en onaturlig, lugn ton, jag måste be er om en tjenft. Den gamla frun fom fram från fafelugnss skärmen bakom hwilken hon sin förskräckelse flyktat och försäkrade ifrigt att derest hon hade