rummet för att arrangera thebordet. — Ni spelar bra, fade frun i en halft far miljär toa; man hör ej få oft:a en sådan tar lang. — Uirsäkta, fade Anna, i det bon reste fig upp och stängde pianot. Det förnärmande i denna ursäkt itötte genast fru Klemme. Den unga flickan hade således icke spelat för att roa henne, uran twårtom glömt att hon war nårs warande. Återigen syntes samma uttryck i de gulbruna ögonen. Anna mötte det först med stolthet och likgiltighet, men då det fortfor och fru Ålemme wisade ref beivdelje med en liten stafning på hufwudet och fade: ac ja! fann hon fig föranledd anmärka: —Ni fer wiss på mig. — Gjorde jag, det fan nog hända; det glåder mig, att ni bar få godt, för det har ur ju — ide sant? Då hon fade detta, log hon A och medlidsamt; Anna erfor en oc wanlig, högst obebaglig känsla och ämnade ffyns da bort, men hon behereskade fig; det woro ju en ömtiig feyhet; hwarför behöjde hon wäl frufta denna limbla hwardagliga qwinna. — Jag bar det mycker bra, fade hon och såg fru QLlemme raft in i de til hålfren utwidgade ögonen, men ni har bestämt något vå hjertat. Sag det gerna rent ut. — Åcke för min egen del, nej Gudbewars, men der finnas morfatfer i lifwet, jom fmäårte samt röra en känslofull menniska. Jag hope pades till hålfren ait ni hade haft ett litet ås rende till mig. Ni har wisst fudt upp med penningar och Gud wet att en Hjelp snart fan behöfwas; men det angår naturligwis id: mig. — Mi må tala rent ut, jag begriper id: ett ord. (Forts.)