Article Image
za männa sats om oförskämdheten af att bublicera enstilda samtal endast med modisikation gillas. Ty antag t. ex. att en person, en förs stockud egoist och follfrihetshatare, i ett enskildt samtal uppmanade till uppror mot en upplyft, arlig od) frisinnad konung, eller sölte skrämma eller locka wigtiga handlingar eller penningar från fin fattiga eller okunniga nasta, och dymer delst ruinera honom, o. s. w.; wore det manne ute då, och i tusen andra fall, ej blott en rättighet, utan en owilkorlig skyldigbet att publicera ett sadaut samtal, för att om möjligt der igenom ej allenast omintetgöra den brottsliges onda planer, utan äfwen warna andra för lonom? Endast det onda samwetet, ljugaren, förs talaren, bedragaren, frultar att hans enifilda samtal skola komma i dagen. Jngen hederlig deremot är rädd för, om oc hela werlden får länna hans innersta tanka, hans tal, lifa litet i det enstilda fom i det offentliga lifwet. Då hr W., i fitt anförande inför RidhusRatten of d. 2 April fvsfeljätter fig med att wederlägga ett af Dref.-P. redan den 29 mars fom ogrundadt förtlaradt rytte, är detta påtag: ligen endast en på effett berätnad simulacre. DÅ hr W. yttrar: att hela Hiftorien synes hafwa tilltommit för att antyda en hårdhet hos mig, hwilken ide finnes, samt olotta tidningarnes enfald genom yttrandet, att jag skulle funna, genom mitt förbarmande, hjelpa de af Banken lagsöfta, hwartill stulle fordras en god kassa. ECnfaldigheten, ja dumheten, är få gripande, att man ej tunnat wånta den af någon forporal, ei ens af hans biträde; förstår jag ej ett fås dant fpråf: ty huru fon ett yttrande förekomma uti en tidning för att blotta samma tidninas enfald? Än mer, huru fan herr W. här tala om tidningarnes enfald, likiom om alla tidningar hade att answara för em endas möj liga enfald? Huru fan widare en gammal do mare tyda yttrandet ang. ryktet om bondens begäran om förbarmande få, fom om D.-P. dermed skulle hafwa åsyftat att Bankombudsmannen funde och borde wifa ett fådant förbarmande och att det wore härdt af honom att ide göra det? En sådan toltning är ju ytterst ensidig och dertill okristlig, emedan den tyder till det wårsta; ty nog begriper hr W., då han får litet tid på fig och hinner till eftertanka, att en man, såsom t. ex. någon enfaldig landtman, skulle tunna råta att bedja om förbarmande af någon, fom ej war skyldig, eller åtminstone ide förmådde hjelpa Honom. Herr W. har wid dens na punft i sin anllagelsestrift påtagligen sjelf blifwit alltför aripen, för att kunna bibehälla redighet i tantegången, oaftadt det ju ide gällde herr ombudsmannens kassa, utan endast ett, lyckligtwis snart wederlagdt, rykte, att eu bons de, ide de af banken lagföfta, hade om för. barmande anropat bankombudsmannens kassa. Hwad en korporals enfaldighet och dumhet angår, känner jag åtminstone en ombudsman som år enfaldigare och dummare, men framför allt mera ohyfsad, än de flesta torporaler, jag nå gonsin lärt känna. (Forts.)

22 april 1864, sida 4

Thumbnail